Tidningen Frimuraren

Sammanfattning av 3/99 av tidskriften Frimuraren

Det aktuella numret av tidskriften Frimuraren nr 3/99 tar upp Karl XIII:s skamfilade rykte. Han är värd en betydligt bättre uppskattning för sina insatser, konstateras i tidskriften FRIMURAREN nr 3/99.

 

Karl XIII bättre än sitt rykte

Karl XIII var betydligt bättre än sitt rykte. De korta åren som kung var han säkert inte direkt lysande. Han drabbades av slaganfall några månader efter sin kröning 1809, 61 år gammal. Detta blev hans slutvinjett. Men hur många 50- och 60-åringar var vitala för 200 år sedan?

Det var i ett tidigare skede han som hertig visade sina kvaliteter. Under vandringen som frimurare frapperas man av hur genialiskt "det svenska systemet" är uppbyggt. Låt vara att hertig Karl inte satt ensam på sin kammare och funderade ut ritualer och gradinnehåll. Men han ledde utvecklingsarbetet, och det var inte ett uttryck för dragning till det ockulta, mystiska och svärmiska. Kungstanken är ordensmedlemmarnas egen inre utveckling och förkovran. Det är ingen dålig pedagogik. Varför? Varför har hertig Karl/Karl XIII drabbats av ett historiskt förakt? För det första har maskeradkungen Gustav III i några sammanhang uttalat sig nedsättande om sin yngre bror. Men Gustav III var inte ett sanningsvittne.

För det andra var relationerna mellan Karl och hans gemål Hedvig Charlotta inte alltid så hjärtliga. Hertiginnan/drottningen skrev varje dag dagbok, och den är långt ifrån objektiv. Och där har maken fått på huden. För det tredje låg det i Karl XIV Johans intresse att förringa företrädaren. Karl XIV Johan, Oscar I och Karl XV var väl medvetna om att Karl XIII och drottning Charlotta hade föredragit brorsonen Gustav som arvtagare. Prins Gustav, äldste sonen till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden, var för gustavianerna den laglige tronföljaren. Karl Johan fruktade alltid att prins Gustav skulle återinsättas. Gustav kallade sig prins av Sverige. Han tvingades genom svenska påtryckningar att avstå titeln 1829, men fick av kejsar Frans titeln prins av Vasa. Han gjorde snabb karriär i österrikiska armén och blev 1836 fältmarskalklöjtnant. Han var alltså ingen dumbom.

Kriget mot Ryssland

Gustav III slarvade och fuskade sig genom livet. Typiskt är kriget mot Ryssland 1788. Krigsplanerna uppgjordes under hemliga krigskonseljer på Haga och förutsatte att flottan spelade en huvudroll i anfallet, som skulle riktas direkt mot S:t Petersburg med landstigning på Ingermanländska vallen. Ingen sjömilitär deltog i överläggningarna och ingen blev rådfrågad. Amiral Karl August Ehrensvärd begrep vad som planerades, och han inlämnade en promemoria 3 mars, där han kategoriskt avvisade tanken att låta flottan löpa ut. Också chefen för skärgårdsflottan, Mikael Anckarsvärd, avrådde. Det enda kungen och amiralerna var ense om var Otto Henrik Nordenskjölds kapacitet. Han utnämndes också till flaggkapten, d v s den som skulle sköta sjökriget ombord under befälhavande amiralen, som slutligen blev hertig Karl.

Omöjliga order

Inför krigsutbrottet förseddes hertig Karl med hemliga order att provocera den ryska flottan till anfall. Om detta inte lyckades skulle han segla till Finska viken och avvakta krigsutbrottet, som kungen regisserade genom att klä ut en svensk trupp med ryska uniformer och anfalla svensk trupp vid Pumala. Flottan lämnade Karlskrona 9 juni 1788 med otillräckliga förråd och oövade besättningar. Tre veckor senare nådde eskadern Hangö. I ett brev från kungen beordrades Karl att spärra utloppet till Finska viken för den ryska flottan. Om detta ledde till strid, skulle fienden slås och därefter skulle svenska flottan segla mot Kronstadt. Efter någon vecka kom nya order att anfalla den ryska flottan utanför Hogland.

Karl lyder inte order

Men hertig Karl lydde inte order. Flottans förråd var bristfälliga. Man saknade bl a dricksvatten. Den ryska flottan var numerärt överlägsen.Den svenska eskadern saknade sjökort över de ryska farvattnen och hade inga lotsar. Därför seglade Karl till Sveaborg och tog dröjsmålet på sitt ansvar. Karl skrev till kungen, att han sannerligen inte saknade lust eller mod att ta upp strid med den ryska flottan. Detta skulle dock ha medfört att flottan ödelades. "Att ta upp strid med en flotta i dess egna farvatten, där den ensam känner de olika grunden och segellederna, vore en djärvhet som skulle innebära mer dåraktighet än mod". Kungen, som nu hade sitt högkvarter i Finland, svarade, att Karl XII med 20.000 man besegrade 80.000 ryssar vid Narva. Ryssarna nu, ute på Finska viken, kunde räknas som ryssarna till lands under Karl XII:s tid. Kungen krävde att bli åtlydd. Hertig Karls dröjsmål räddade den svenska flottan från katastrof.

Slaget vid Hogland

14 juli löpte flottan ut och mötte den ryska. Under den hårda drabbningen gjorde Karl det han kunde göra ? understödde Nordenskjölds befälsföring och stod tillsammans med amiral Wrangel på flaggskeppets hytt under kraftig beskjutning. Två gånger var han nära att träffas av ryska kanonkulor. Slaget slutade utan avgörande; brist på ammunition hindrade en total seger över den illa tilltygade ryska flottan. Kungen behövde en seger och kungjorde en seger. Hertig Karl blev krigshjälte. Detta i sin tur förargade kungen, som samtidigt tvingades hantera det s k Anjalamyteriet Vilket han misslyckades med. Under förevändning att han var tvingad att återvända till Sverige på grund av Danmarks rustningar befallde han Karl att överta befälet över armén i Finland. Även nu bands Karl till händer och fötter av kungens order.

Armén saknade allt

I en rapport till kungen 3 september meddelar Karl att armén saknade allt: artilleriträng, pengar för underhåll och officerslöner. Magasinen var i det närmaste helt tömda. Ryska flottan kontrollerade passagen vid Hangö, vilket omöjliggjorde transporter från Sverige. Landsvägen från Åbo skulle bli oanvändbar på grund av årstiden. I en sådan situation kunde ingen erfaren militär göra annat än att dra sig tillbaka. De missnöjda officerarna krävde att riksdagen skulle inkallas. Det fanns risk för att denna stämning skulle sprida sig till flottan. Hertig Karl bad därför om åtgärder för stillestånd och fred. "Våld är ett onyttigt alternativ mot en kår, som är upphetsad av en samma anda; det skärper men lugnar inte ovädret. Mildhet och älskvärdhet är kungars apanage", skrev hertigen till kungen. Han kände sig transporterad från "en flytande krigsmakt till en krypande".

Återtåg

Karl visste vad som behövde göras. Han beordrade återtåg från posteringarna inne i Ryssland. Karl hemförlovade armén i brist på mat och pengar och skärgårdsflottans manskap på grund av isläggningen och åstadkom därmed stillestånd i konflikten. Därmed rycktes mattan undan för Anjalamännen. Karl blev folkhjälte. Axel von Fersen, som var avogt inställd till den kungliga familjen, sammanfattar hertigens insatser i Finland: "Han förde ett stadigt, ordentligt och rättrådigt befäl, och egde arméns förtroende, tillgivfenhet och kärlek."

Frimuraren

Hertig Karl spelade en politisk roll vid fyra tillfällen: Statsomvälvningen 1772, kriget mot Ryssland 1788-1789, som förmyndare för Gustav IV Adolf 1792-1796 och som riksföreståndare 1809 och därefter kung. Under mellanperioderna levde han tillbakadraget, och det var under dessa han med kraft ägnade sig åt frimureriet. Det var under 1770-talet, då hertig Karl var regementschef i Skåne, som han på allvar engagerade sig i frimureriet. Han övertog 1774 högsta ledningen för Orden i egenskap av landsstormästare och storkapitlets styresman. På hösten 1809, några månader efter sin kröning drabbades han av slaganfall, som han aldrig tillfrisknade från. Hans hälsotillstånd förvärrades med åren, och tidvis var helt ur stånd att fungera som regent. Trots att han inte gillade valet av Jean Baptiste Bernadotte som tronföljare både han och drottningen ville att Gustav IV Adolfs äldste son Gustav skulle bli kronprins var han lojal mot riksdagens val av kronprins, och adopterade Bernadotte, som blev frimurare och därmed grundade den kungliga traditionen inom frimureriet.